söndag 28 september 2014

Nyckeltal - teaser

Jag tänkte pröva något nytt och publicera en "teaser" med siffror innan jag publicerar själva analysen. Delvis för att tvinga mig själv till en översiktlig uppställning av nyckeltal, delvis för att locka till läsning. Jag avslöjar bara att det är ett nischat och ganska speciellt försäkringsbolag, ej noterat i norden - någon läsare kommer kanske på vilket!
Se särskilt på de första två multiplarna - det ser ut som en blankningskandidat.


Pris

P/B: 6.3
P/S: 3.8
P/E: 11.7
Direktavkastning: 8% (utan extrautdelning: 3.75%)

Lönsamhet/tillväxt etc.

ROE(5): 59%
ROE 2013: 59%

Combined ratio (10)*: 85%
Combined ratio (7) (branschsnitt)*: 113%
Expense ratio (7 år) (företaget)*: 15%
Expense ratio (7 år) (branschsnitt)*: 28%

Tillväxt VPA (10): 15.2%
Tillväxt VPA (5): 13%
Tillväxt VPA 2013: 10%
Investeringsresultat/totalt resultat: 3.3%

*Siffrorna gäller deras största, dominerande affärsområde - hemmamarknaden.

lördag 13 september 2014

Atlas Air Worldwide Holdings





Introduktion
AAWH är ett USA-baserat flygtransportföretag som opererar globalt, på svenska börsen hade de antagligen klassificerats som en mid cap med ett marknadsvärde på cirka 900 MUSD. Bolaget är för tillfället något förbisett och undervärderat. Kunderna finns över hela världen och inkluderar stora, välkända företag som DHL express som är en av de största kunderna, och vars tillväxt gynnar Atlas.

Verksamheten i fem segment
ACMI - Atlas tillhandahåller "airplane, crew, maintenance and insurance" till en kund under ett tidsbestämt kontrakt där vissa minimumsnivåer på intäkter är garanterade för Atlas. Kunden betalar bränsle och tar den kommersiella risken, både prisfluktuationer i transportmarknaden, bränslepriset samt risken att inte ha full beläggning, står flygplanen på marken så har Atlas alltså ändå en viss garanterad försäljning. Det utan tvekan största affärssegmentet som har stått för ca 45% av intäkterna de senaste tre åren, men ca 72% av antalet flygtimmar. De flesta kontrakten sträcker sig 2-20 år framåt i tiden vid signering, men man erbjuder också kortare kontrakt.

CMI - Som ovan fast kunden står för flygplanet, medans Atlas opererar det och är ansvarig för "crew, maintenance and insurance". Verksamheten gäller både frakt- och passagerarflyg och binder mycket lite kapital. Räknas intäktsmässigt in under ACMI ovan. Är ett växande segment för Atlas, ett som man satsar på. Man har ett "Dreamlifter" kontrakt med Boeing, där Atlas opererar stora, ombyggda fraktflyg för att frakta delar till Boeings Dreamliner, från hela världen.

AMC charter - "Air Mobility Command". Atlas erhåller passagerar- och fraktflyg till amerikanska flygvapnet. Atlas står för alla direkta kostnader förbundet med flygresorna, men man får ett fast pris på bränsle som bestäms en gång om året av AMC. Atlas medverkar i ett program som heter "CRAF", genom ett team lett av FedEx. Alla medlemmar betalar en avgift till teamet, och får i utbyte en viss garanterad intäkt och vissa flygtimmar från AMC's fraktverksamhet. I tillägg så köper AMC flygtimmar på behovsbasis, en mer instabil och fluktuerande intäktskälla. Sedan 2011 har AMC charter gått från cirka 30% till 20% av intäkterna, och från 15% till 10% av flygtimmarna. En del av Atlas undervärdering beror på att marknaden förväntar sig att detta segment ska minska ytterligare, i takt med att USA drar tillbaka utlandsstyrkor.

Kommersiell charter - här förser man kunder med passagerar- och fraktflyg (främst det senare) till ett fast pris som täcker alla kostnader, direkta och indirekta, samt ger en vinst. Här tar Atlas den kommersiella risken och bär försäljningskostnader, antingen genom sin egen verksamhet eller genom provisioner till mäklare. Kunder inkluderar fraktmäklare, kryssningsbåtar, "freight-forwarders" och flygbolag. Ett segment med lägre intäktsstabilitet, alltså. Men bra för flygplan mellan kontrakt och för att få så hög utnyttjandegrad som möjligt på flottan. Har växt från cirka 20% av intäkterna och 10% av flygtimmarna 2011, till 30% av intäkterna och 16% av flygtimmarna 2013.

Leasing - Flygplan eller motor som hyrs ut utan CMI, oftast till ett fast månadspris. Ett mycket litet men kraftigt växande segment, som främst består av dotterbolaget Titan. Titan erhåller också tjänster för att konvertera passagerarplan till fraktplan, "asset management" och andra tekniska flygplanstjänster. Titan jobbar typiskt med nischflygplan som kräver specialiserad kunskap. Runt årsskiftet köptes 6 moderna Boeing 777 med redan säkrade, långsiktiga kontrakt. Dessa kontrakt togs över från säljaren av flygplanen och skrevs under fördelaktigare marknadsförhållanden år 2011. Har växt från 0.7% av intäkterna 2011 till 2% 2013, och den kraftiga tillväxten förväntas fortsätta då 3 av de nya planen levererades i januari i år. Strategin just nu går ut på att fortsätta förvärva flygplan med ett existerande leasingkontrakt, vilket är en väldigt trygg strategi som ger förutsägbara intäktsströmmar.

Atlas har också fasiliteter för pilotutbildning, där man tränar egna piloter samt förnyade ett 5-årskontrakt för samma träningsprogram, fast till besättningen till Air Force One. Ett bevis på Atlas expertis när det kommer till 747-modellen, om inte annat. Lägg märke till att, trots att de militära intäkterna antagligen kommer att minska och att man nyligen tappade ett kontrakt med British Airways - mer om det nedan, så växer CMI, leasing och chartersegmenten.

Atlas har världens största flotta med 747 fraktflyg. Bulken av dessa (747-400) anses något omoderna av vissa, och förväntas bli ersatta av 777 i framtiden, på branschnivå. Atlas äger sex moderna, nya 777 i sin leasingverksamhet, men äger annars mest 747-400, en något äldre variant av 747, och 747-8F som man köpt fler av, en modernare uppgradering som enligt Atlas ledning är det mest konkurrenskraftiga fraktflygplanet för längre resor på marknaden. Kommentatorer på Seeking Alpha håller inte med utan framhåller 777, men jag vet inte. Som jag har förstått det är en annan anledning till att de använder sig av 747 att den lastas genom nosen på planet, vilket tydligen ska vara en fördel. Vid tidspunkten för ÅR 2013 var Atlas de enda på ACMI-marknaden som erbjöd 747-8F.

Den juridiska strukturen är lite annorlunda än segmenten ovan. Titan är ett litet helägt dotterbolag som står för det mesta av leasingverksamheten och lite annat, se ovan.
Man är majoritetsägare (51% av kapitalet, 75% av rösterna) av Polar Air Cargo, en joint-venture med DHL med vissa garanterade intäktsströmmar och långsiktiga CMI kontrakt från DHL till Atlas. Man äger också 49% av "Global Supply Systems" (konsoliderat), som Atlas leasar 3 fraktflyg till, dessa flygplan förser GSS i sin tur med CMI och säljer vidare hela ACMI tjänsten till British Airways. Det här leasingkontraktet tog dock slut i April, när British Airways sa upp avtalet i förtid - de skulle ut ur fraktmarknaden - och Atlas aktier föll 19%. Denna reaktion tror jag är kraftigt överdrivet eftersom det endast är en liten portion av intäkterna, VDn hade höga förhoppningar om att hitta nya kontrakt till flygplanen, och kontraktsbrottet innebar att British Airways har betalat en engångsavgift till Atlas (varför det bör kunna ha blivit en bra/ok affär). Minst två av flygplanen har nu fått nya kontrakt.
En anledning till den kraftiga marknadsreaktionen är dock en rädsla för att sk. belly-cargo eller pax, alltså frakttransport i baggageutrymmet på passagerarplan, ska ta över en större del av fraktmarknaden (British Airways skulle satsa på belly-cargo istället, nämligen). Denna typ av frakt har en stabil marknadsandel på 40% av all flygfrakt, även om kapaciteten har växt till att kunna ta 55% av marknaden de senaste åren så har denna andel legat stilla, men det är definitivt en riskfaktor med ökad konkurrens på grund av en växande flotta med passagerarflyg.

Ledning och ägarskap
William Flynn, CEO, äger aktier för cirka 9 miljoner dollar, vilket är nästan det dubbla av 2013 års totala kompensation på 5 miljoner dollar och svarar till 1.1% av hela Atlas. 80% av hans kompensation verkar ha bestått av aktier de senaste 3 åren, och därför noteras det en hel del mindre försäljningar från VD vilket jag tycker är förståeligt när han blir tilldelad så mycket aktier i vilket fall. Andra insiders har en del mindre innehav, men för övrigt är ägarskapsstrukturen bestående av fonder och institutioner. Inte väldigt attraktiv ägarstruktur alltså.

Ledningen verkar ha skött företaget väl historiskt, och när man för några år sedan började förutspå en minskning i AMC segmentet, diversifierade och expanderade man verksamheten inom CMI och leasing, bland annat. Det här har hittills parerat nedgången hyfsat, även om peak earnings låg över 6 dollar/aktie år 2007, med en större aktiebas och slimmare balansräkning, mot cirka 3.6 dollar år 2013. En stor del av orsaken till det är dock en svagare marknad, och inte minskad militär efterfrågan.

Belåning och balansräkning
Vid en första blick ser balansräkningen ansträngd ut, med för hög belåning. Men ser man närmare på villkoren för lånen och tar hänsyn till leasingverksamheten så ser det inte särskilt illa ut. Atlas har 739 miljoner dollar i lån som är garanterade av den amerikanska export-import banken, med 6 flygplan som säkerhet. De här lånen har en fast ränta (bunden i 12 år) på mellan 1.48% och 2%. Riktigt fördelaktigt! Ytterligare 700 miljoner dollar i lån, även dem med flygplan som säkerhet, har en fast ränta på i genomsnitt (ej viktat) 5.7%, och en mindre andel (200 miljoner) av dessa lån löper med variabel (LIBOR+marginal) ränta, som just nu ligger runt 3-4%. Tillsammans representerar dessa lånen nästan alla räntebärande lån, det tillkommer en liten portion med mer komplicerade leasing-relaterade lån där Wells Fargo står som ägare av flygplanen, och Atlas enbart har bidragit med 20% av finansieringen. Denna lilla del har betydligt högre räntor (8-12%). Kontanter står för cirka 1/3 av marknadsvärdet, vilket dock måste ses i perspektiv till den stora skuldbördan. Men några problem att underhålla balansräkningen samt att fortsätta återköpa aktier, det ser jag inte, om man inte börjar expandera kraftigt. När det gäller kassan bidrar den såklart till undervärderingen, men samtidigt ska man nog inte förvänta sig en kraftig utväxling av kassan, då man verkar ha hållt en stor kassa även historiskt.

Man kan fråga sig varför Atlas har en så stor kassa, särskilt betraktat belåningen, men jag antar att en delförklaring är att de har så fördelaktiga lånevillkor att det i många fall inte har lönat sig att använda eget kapital som finansiering, och förhoppningsvis har man en del disciplin i kapitalallokeringen och kräver tillräcklig avkastning innan man sätter pengarna i arbete. Ledningen verkar vilja att kassan ska täcka nästa års capex och sitta igen med en buffert för att kunna betjäna lånen.

Man har också ca 700 miljoner i NOLs (Net Operating Losses - framtida skatteavdrag), något jag tycker är märkligt eftersom man betalar en hel del skatt och eftersom jag inte har sett något förlustår (men jag gissar på att dessa NOLs kommer från ett förvärvat bolag eller ett dotterbolag, eller liknande) men den effektiva skattesatsen sjönk visserligen till ca 20% år 2013 från ca 30% tidigare år, och i den senaste kvartalsrapporten fick man en positiv skatteeffekt. På grund av ägarskapsförändringar är användandet av dessa NOLs begränsat i lag av ett övre belopp, och de går ut 2033. Man har också 183 miljoner dollar i "NOLs" i några asiatiska länder (i dotterbolag) med obegränsat slutdatum. Jag har inte tagit hänsyn till dessa tillgångar i min värdering då jag anser det svårt att beräkna hur fördelaktiga de egentligen är, men med tanke på de rejäla summorna så kan de bli betydelsefulla. Ledningen skriver i rapporten att, på grund av begränsningarna i utnyttjandet nämnt ovan, förväntar man att "en portion" av dessa NOLs kommer att förfalla outnyttjade.

Lönsamhet, aktieåterköp och expansion
Genomsnittlig 10-års ROE är 16.6%. Detta baserar sig på Morningsstars siffror och jag får en något lägre siffra när jag räknar i årsrapporterna, varför vet jag inte riktigt, men säkert är iallafall att avkastningen på eget kapital ligger tryggt över 10% de senaste 10 åren, vilket borde försvara åtminstone en värdering till bokvärdet för ett växande företag. För 2013 låg avkastningen på eget kapital dock på 7% och de senaste 5 åren är snittet 9.5-10.2% (återigen 9.5% när jag räknar i 5-årsöversikten i årsrapporten, men 10.2% enligt Morningstar), här ligger förklaringen till att de handlas under bokvärdet. Mycket tyder dock på att de kan återgå till en högre ROE när/om marknaden återhämtar sig, dessutom dämpas lönsamheten av kassan - justerar vi för den 2012 och 2013 får vi ROE på 15% respektive 9.3%, där den sista är den sämsta avkastningen på eget kapital av alla de 10 åren jag har sett på. Så jag tycker att Atlas bör försvara en värdering på P/B 1, givet en del tillväxt. Idag handlas de till P/B 0.67, vilket visserligen inte är jättebilligt men kom ihåg att kassan och short-term investments står för 25% av bokvärdet och 1/3 av marknadsvärdet och att det är ett bolag som har visat en rimlig lönsamhet och stabil intjäning de sista 10 åren, ett bolag av hyfsat bra kvalitet alltså. Kom ihåg att bokvärdet har växt 18% per år de senaste 10 åren, och cirka 8.2% per år sedan 2009.

Bolaget har visat vinst de senaste 10 åren, jag har inte sett längre bak. Intjäningen är stabil med långa kontrakt, i slutet av 2013 hade man 2,6 miljarder dollar i försäljning som var garanterad för framtiden, fördelat på ganska många år framåt. Kan jämföras med 2013 års omsättning på ca 1,6 miljarder dollar. 500 miljoner av den garanterade intäkten gällde 2014.

Genomsnittligt free cash flow för 2011, 2012 och 2013 är 5 dollar per aktie, baserat på antalet utestående aktier 3/2 2014 (efter en del återköp alltså). Det kan jämföras med ett svagt resultat per aktie år 2013 på 3.6 dollar, och aktiepriset på 36 dollar - P/E 10 för 2013 alltså. Länkar också till en analys av deras "owner earnings" (för en gångs skull är det hyfsat tacksamt att räkna ut OE) på Seeking Alpha nederst i artikeln, om dessa estimat stämmer så ser värderingen ännu attraktivare ut sett till kassaflödet, men jag värderar hellre konservativt med resultatet och konstaterar enbart att de har ett mycket starkt kassaflöde och en stor kassa, och alltså goda möjligheter till att expandera verksamheten och/eller återköpa aktier, man köpte tillbaka 6.5% av antalet utestående aktier år 2013 och med dagens fördelaktiga pris kan man argumentera för att de kanske till och med borde prioritera återköp framför expansion, men det kan diskuteras. Jag tror att de kommer göra både och, utan några mastodontiska återköp. Ledningen är iallafall auktoriserade att återköpa ungefär 6.5% av antalet utestående aktier i år igen, baserat på dagens pris.

Sett till flygtimmar och omsättning har man haft en ganska stabil tillväxt de senaste åren, men tyvärr har inte vinsten återspeglat detta helt. Nedtryckta fraktpriser är en viktig delförklaring, under 2013 var marknaden svag och chartermarknaden presenterade ovanligt få möjligheter till tur-retur flyg, vilket resulterade i att man fick flyga tomma flygplan i en större utsträckning än vanligt. 2013 bidrog inte charter-segmenten till vinsten alls, utan uppvisade nollresultat. Chartersegmentet används som en "buffert" mot parkerade flygplan, när ACMI segmentet har gått svagt i det sista har man sysselsatt planen på charterkontrakt så länge, så när marknaden återhämtar sig kan vi förhoppningsvis förvänta en förbättrad lönsamhet genom att flygplan i chartersegmentet återigen får långsiktiga ACMI kontrakt. Men för 2014 har ledningen sagt att chartersegmentet ska bidra till koncernens vinst igen.

Framtidsutsikter
De senaste två kvartalsrapportena har slagit analytikernas resultatsestimat med 20%, och man upprätthåller på ett ungefär vinsten från 2013. Detta verkar främst vara på grund av ledningens förmåga att hitta nya affärer till flygplan med utgående kontrakt. Eftersom det andra halvåret är säsongsmässigt starkare och på grund av kontraktsbrottet av British Airways i H1, samt en del nya kontrakt, så blir jag inte förvånad om man slår 2013 något resultatsmässigt.

I halvårsrapporten framhäver man att en återhämtning i fraktpriserna skulle ge en rejäl skjuts, och att Atlas är ett av de bäst positionerade företagen för att ta del av en återhämtning. Man framhåller att flera prognoser säger att marknaden kommer att växa med flera procent det andra halvåret, efter ett par stillastående år. Fram till 2017 förutspår IATA att marknaden för flygfrakt kommer att växa cirka 5% årligen. För de som oroar sig för att flygfrakt inte kommer att vara konkurrenskraftigt i framtiden, eller för att frakt i lastutrymmen på passagerarplan är ett hot, rekommenderar jag Atlas senaste investor presentation, där de presenterar ganska övertygande statistik för att motargumentera detta. Som ett exempel kan nämnas att passagerarplan aldrig kommer att kunna flyga större saker, som kräver noslastade flygplan såsom Atlas har, och att fraktflyg är mer ekonomiska för bulkfrakt än passagerarflyg.

Flygmarknaden fraktar cirka 2% av världens frakt baserat på vikt, men cirka 35% baserat på marknadsvärde. Smartphones och tablets är bra exempel på dyra produkter som ofta fraktas via flyg, men färskvaror/"just-in-time" varor som jag antar är frukt och grönsaker m.m, står för 15% av flygfrakten.

De som tänker på makrofrågor säger att globala fraktpriser aldrig riktigt återhämtat sig sedan finanskrisen, men Atlas noterade i senaste kvartalsrapporten att marknaden stärker sig något i år, och detta kan förhoppningsvis i kombination med tillväxt i leasing/CMI delen öka ROE och bidra till en omvärdering av marknadens syn på aktien. Sedan 2010 har utnyttjandet av världens fraktflygflotta minskat med totalt en timme per dygn (alltså: om flygplanen utnyttjades 15 timmar per dygn år 2010 i genomsnitt, så utnyttjas de nu 14 timmar per dygn), och ny kapacitet kombinerat med att internationell handel har gått ned sedan finanskrisen har lett till låga fraktpriser. Flygfrakt som en andel av total frakt har dock varit stabil. Den största leverantören av chartrade flygplan till den amerikanska militären, Global Aviation Holdings, ansökte om konkurs förra året på grund av låga marknadspriser och sjunkande militär efterfrågan, detta säger något om hur marknaden för militär frakt ser ut idag. Jämför med Atlas nollresultat under charterverksamheten 2013 (siffrorna inkluderar dock kommersiell charter).

En återhämtning är dock enligt mig inte nödvändigt för att en uppvärdering ska ske, utan jag ser en uppsida på iallafall 30-40% baserat på dagens intjäning och de relativt goda framtidsutsikterna på lite längre sikt. Men det finns definitivt rum för tillväxt och/eller stora återköp här. Man har aldrig lämnat utdelning så där har jag små förhoppningar, men särskilt eftersom det är ett amerikanskt bolag så gör det inte mig något, skattemässigt är det en stor fördel med återköpen så länge undervärderingen kvartstår. Därefter är jag nog inte så intresserad att vara aktieägare i vilket fall, om inte ROE uppvisar en stabil, högre nivå. Men med tanke på ägarsituationen m.m. så är Atlas inget evigt innehav för min del. När det kommer till återköpen så tror jag inte man återköpte några aktier innan 2008, men i slutet av året stod aktien i 9 dollar, och fram till februari 2009 hade man återköpt cirka 3,5% av utestående aktier. Det här programmet blev sedan pausat, och det genomsnittliga återköpspriset blev 26 dollar, något som ser ut att ha gynnat aktieägarna, trots att kursen idag bara är 39% högre. Programmet återupptogs år 2012 och sedan dess har man alltså gjort återköp - man har även gjort återköp i Q3 2014, men jag har inte hittat något om hur många aktier.


En annan risk i Atlas är stämningar och juridiska problem. Man blev anklagade för att ha deltagit i en priskartell för ett antal år sedan, och det fallet är fortfarande inte löst. Hur stora böter vi kan prata om här har jag ingen bra uppfattning om. De har också en del mindre juridiska problem i sydamerika, men dessa är enligt Atlas att beteckna som rutinmässiga och en del av verksamheten, och då antagligen något som de har räknat med.

Konkurrensfördelar och flygflotta
Atlas verkar i en mycket kompetitiv bransch och det är mycket tveksamt om någon kan ha "pricing power" i en sådan marknad. Atlas har världens största flotta av 747-fraktplan, och bara själva storleken är en viss fördel då man ofta har möjlighet att ge kunderna tillgång till flygkapacitet, världen över. Åtminstone de nyare planen (747-8F och 777) är mycket konkurrenskraftiga och 747-8F finns bara att tillgå som ACMI service hos Atlas, ingen annan har dem. Enligt Atlas är 777 ett högteknologiskt flygplan för expressleverans på långa flighter, medans 747-modellerna erbjuder mer kostnadseffektiv och större kapacitet.
Även 747-400 verkar vara fortsatt omtyckt av kunderna och är fortfarande väldigt konkurrenskraftiga. Enligt Atlas själva är det inte många som kan erbjuda den bredden i tjänster och service som de har, i tillägg till flygkapaciteten. Jag vet inte hur väl det här stämmer. Man framhåller också de goda och långsiktiga kundrelationerna, något som har hjälpt Atlas i sin diversifiering till nya affärsområden såsom leasing och CMI.

Storleken på flottan bidrar till skalfördelar inom utbildning av besättning, underhåll av flygplanen, inköp av nya flygplan osv. Kraven på piloterna, underhåll, gemensamma reservdelar och även operationellt sett är 747-400 och 747-8F väldigt lika varandra, vilket ytterliggare underbygger skalfördelarna.

Man avtalar bort en del risker såsom bränslepriser, en viss del av efterfrågan (åtminstone på kort och medellång sikt) och när det gäller leasing så avtalas egentligen de flesta riskerna bort utom finansiella risker, fram tills kontrakten löper ut förstås.

Ser man på Atlas lönsamhet så förstår man att de inte har någon djup vallgrav, men å andra sidan har de en stabilitet i intäkter och intjäning som säger mig att de står relativt starkt i en marknad som annars inte är särskilt attraktiv.

Värdering
Eget kapital har växt med i genomsnitt 18% per år de senaste 10 åren. Median P/B de senaste 10 åren är 1.11, och dagens ligger alltså på cirka 0.67 (kurs 36 dollar). Skulle en uppvärdering till bokvärde ske snackar vi ungefär 35-45% avkastning. Händer inte detta snabbt, så tror jag fortfarande att eget kapital kommer att fortsätta växa, kanske i samma takt som 5-årssnittet; 8%. Detta skyddar nedsidan i caset mot utdragna problem inom flygbranschen - man gör trots allt en helt okej vinst i dagens klimat.

Lägg till lite tillväxt, en återhämtning i charterverksamheten och eventuella "optioner" i form av utnyttjandet av NOLs, återköp av aktier och en generell återhämtning i marknaden så kan det bli en riktigt fin avkastning. När det kommer till tillväxt tror jag nästan den är garanterad på medellång sikt, flera av de mindre segmenten växer idag och marknaden antas växa med 5% årligen fram till 2017. Vi måste komma ihåg att Atlas gjorde 6 dollar/aktie 2007 och det med en mycket mindre kapitalbas, lägre omsättning och fler utestående aktier, så en återhämtning i marknaden kan ge betydliga utslag. Vi ska också komma ihåg att en hel del av tillväxten ser ut att komma i de mer kapitalsnåla segmenten, CMI och leasing. Dessa faktorer inräknat så tror jag att dagens nivå på 7% ROE är mycket lågt på medellång sikt, och en bottennotering som förmodligen aldrig kommer att understigas, möjligen undantaget år 2014. P/E 10 på en sådan nedpressad vinst ser mycket attraktivt ut.

Osäkerhetsfaktorerna inkluderar juridiska följder av priskartellen, en viss ränterisk, fraktpriser, bränslepriser, konkurrens från passagerarplan och att efterfrågan från AMC ska sjunka snabbare än tillväxten kan kompensera för. Andra risker finns såklart men dessa ser jag som de största. Totalt sett tycker jag att dessa riskfaktorer utan tvekan överspeglas av den låga värderingen, och jag har tagit en liten instegsposition i Atlas. Beroende på alternativa investeringar och min begränsade tillgång på kapital, så kan det bli en större position i framtiden.

Mer läsning om Atlas
En mycket genomgående (lång) analys av Atlas, främst utifrån ett "top-down" perspektiv, alltså som ett bet på att marknaden ska återhämta sig, finner ni här hos Market Realist. Förutom makroanalys går författaren noggrant igenom kunder, konkurrenter och Atlas flotta, som han framhåller som modern och konkurrenskraftig. Han gör också en utförlig värdering utifrån flottans andrahandsvärde, DCF och EBITDA. Hur bra denna är lämnar jag åt er att bedöma, men själva analysen tycker jag är mycket matnyttig. Hans konklusion citeras nedan:

"Atlas is not a straightforward recovery story, and it will likely require some patience this year, but the underlying sector and company themes suggest the worst may be behind management. There appears a good deal of support to countervail impressions of a value trap. I think that the eminent first catalyst will be seeing how the ramp-up of dry leasing business impacts the quality of earnings in Q1 against the backdrop of the AMC drawdown. On a thematic basis, I believe that freight will begin to assert and support more assured recovery in the second half of the year. CMI is capably poised and I would fully expect management to try and push this business further in lieu of reducing asset intensity."

Översikt över Atlas finansiella historik finner ni här hos Morningstar.

En Seeking Alpha artikel med fokus på kassaflöde/OE, återköp och bokvärde finner ni här.
Läs också kommentarerna med en mycket givande diskussion om Atlas flotta och varför författaren (och jag) inte är lika "bearish" på 747-flygplanen som marknaden verkar vara.

En annan analys av Atlas på Seeking Alpha hittar ni här.

Missa inte kommentarerna till SA artiklarna, ni som är intresserade!

tisdag 2 september 2014

Buyout fonder och private equity; historisk avkastning

Efter nästan två månaders uppehåll på bloggen ska jag försöka starta igång nu. Som så många andra bloggar har den blivit nedprioriterad i sommar, och därefter har det varit en del turbulens i privatlivet, men nu är jag tillbaka.

Mitt (visserligen lilla) innehav i NAXS är en osäkerhetsfaktor för mig, och jag har bestämt mig för att gräva lite djupare för att utreda huruvida buyout fonder faktiskt överavkastar så mycket som många hävdar. Yale Endowment är en ganska ivrig förespråkare av att allokera en del av portföljen i Private Equity, men de väljer också selektivt bland fondförvaltare och har som mål att välja den bästa kvartilen (25%) och som ambition att välja den bästa decilen (10%) bland förvaltare inom PE (Private Equity). En avkastning runt 20% brukar nämnas som ett riktmärke här. Ett stort problem med att undersöka detta närmre är att PE firmor sällan redovisar sin avkastning, utan delar högst motvilligt med sig av information.

Detta gör att det finns olika organisationer som har index och liknande där fonderna lämnar information om sin IRR i utbyte mot att vara anonyma, datan redovisas alltså bara som genomsnitt och liknande, och ej specifikt per PE bolag.

Avkastningen räknas alltså ut i IRR baserat på kassaflödena in och ut av projekten, och tar inte hänsyn till att bolagen ofta sitter med kontanter/kassa, vilket belyses här. Ovanstående faktorer gör att trovärdigheten till dessa siffror är ganska låg; man kan helt enkelt inte veta om PE firmorna rapporterar siffror som stämmer, eller om alla PE firmor räknar ut IRR'en på samma sätt. Dessutom motsvarar IRR alltså inte den faktiska avkastningen, eftersom PE firmorna (enligt länken ovan iallafall) och för mig dessutom NAXS i andra hand, sitter på en del kontanter.

Goldman Sachs: Historical distributions of IRR in Private Equity

Rapporten som ni hittar här använder sig av de problematiska IRR siffrorna inrapporterade till Venture Economics. Datan för likviderade fonder kommer huvudsakligen från 1980-1994, och fonderna som ännu inte hade blivit likviderade 2001 när rapporten skrevs hade huvudsakligen startats på 90-talet, med en del undantag i bägge fallen.


Konklusionerna är ganska nedslående; 15-20% av förvaltarna uppvisar noll eller negativ IRR, medianavkastningen i europa ligger runt 5% och i USA runt 10%. Jag antar dock att genomsnittet ligger något högre på grund av många "outliers" på den positiva sidan. 




Avkastningen är alltså skevfördelat åt det positiva hållet, och vi har "outliers" som rapporterar extremt hög avkastning (över 100% IRR). Ca 15-20% av förvaltarna rapporterar IRR på över 20% i Europa.



Det verkar också som att förvaltare i den övre kvartilen tenderar att fortsätta överavkasta, och att förvaltare som startar sin första fond/investeringsrunda uppvisar sämre IRR än de som startar uppföljande fonder senare.



Avslutningsvis måste jag nämna att denna rapport gäller alla olika private equity firmor, från venture capital till buyout funds. Datan tyder på att PE (i genomsnitt) kan vara att jämföra med eller sämre än aktier, men bristerna är stora: rapporten kommer från 2001 (rätt efter/under it-kraschen), datan lider av "survivorship bias", självselektion och ett litet utval enligt författarna själva.
Som en jämförelse avkastade S&P 500 cirka 14.2% med utdelningar återinvesterade mellan 1980 och 1994. Detta kan jämföras med medianavkastningen för Private Equity i USA under samma period på 9.5%. Om någon kan hitta någon jämförelsesiffra för europa/Sverige vore jag tacksam, men oavsett ger denna studien ingen positiv bild av private equity som investering, om man inte klarar av att välja ut de bästa förvaltarna.

BlackRock: Do Buyout funds outperform? Länk.

En lite mer relevant studie; datan kommer från samma källa men studien behandlar enbart Buyout fonder och kommer från 2009. 

En väldigt intressant konklusion de tar när de justerar för storlek på innehaven och belåning, är att storlek på innehaven och vilken industri de verkar i ger positiva utslag för buyout fonderna, medans belåning gav ett väldigt varierande utfall (beroende på konjunktur etc.) som dock var negativt totalt sett över perioden (1995-2009). Belåning bidrog med -2.9% IRR vilket antagligen har att göra med att två historiskt stora börskrascher (med efterföljande problem med finansiering och likviditet etc. som också bör påverka buyout fonder) inträffade i perioden, men det är ändå en intressant slutsats.

Denna studien redovisar jag lite kortare: slutsatsen här är helt enkelt att buyout fonder slår börsen med 3-5% över perioden, och att de även överavkastar efter justering för både innehavsstorlek, industrisektor och belåning.

Problemet är att börsen har gått väldigt svagt i perioderna datan kommer ifrån (97-02 och 97-09); absolut genomsnittsavkastning för buyout fonderna är ca 6% respektive 9% och därmed inte särskilt attraktiv, medans börsen (S&P 500) enbart presterade 1.7% respektive 3.9% IRR.


Diskussion och konklusion

Min ursprungliga investering i NAXS som byggde på att en uppvärdering till eller rätt under substansvärde bör ske i takt med att fonderna mognar, och att den realiserade avkastningen från buyout fonderna uppstartade under och i kölvattnet av finanskrisen antagligen skulle vara tillfredsställande eller bättre har i princip realiserats. Jag har fått en avkastning på 29% plus utdelningar på lite över ett år, vilket antagligen beror på tur eftersom börsens starka utveckling kan antas förklara mer av uppvärderingen till substansvärde än värdeutvecklingen i bolaget, trots att de underliggande fondernas realiseringar (20 stk, av totalt 101 underliggande portföljbolag) totalt sett har gett en IRR på 21% hittills. Dra av ca 1% i NAXS förvaltningskostnader (antagligen lite till för att vara konservativ) och vi har fortfarande en trevlig avkastningsnivå. Den är dock inte justerad för NAXS kassa som ligger på 20% av substansvärdet, men där en större del av den är bortlovad till buyout fonder som hämtar in pengarna när de hittar en uppköpskandidat.

Forskningen ovan tyder dock på att denna avkastningsnivå antagligen inte går att räkna hem i all framtid, och att buyout fonder totalt sett leverar en något undermålig avkastning, om man inte klarar av att välja ut de 25% bästa förvaltarna. Enligt en gammal redeye artikel om NAXS (tveksam källa) ska nordiska förvaltare som NAXS främst använder sig av (endast APAX är icke-nordiska) dock vara något bättre än övriga europa. Detta uttalande stöds av denna rapporten, som är väldigt optimistisk (för optimistisk?) när det gäller den nordiska riskkapitalbranschen, och rapporterar en aggregerad avkastningsnivå (IRR) på 14% de senaste 20 åren för den nordiska riskkapitalmarknaden, väl över både europa och USA. Men siffrorna för europa och USA som kommer från Thomson economics skiljer sig ganska kraftigt från annan forskning jag har läst, vilket antagligen kan bero på tidsperioden och tidshoristonten, åtminstone delvis. Oavsett är 14% per år inte tillräckligt attraktivt för mig, kom ihåg att denna avkastning antagligen kan vara något dopad, den tar inte hänsyn till en viss, ofta betydande, kontantandel och det är före avgifter (som de flesta av kött och blod måste betala för att kunna investera i PE). 


Annan forskning spretar något, men det verkar finnas enighet i att den övre kvartilen av duktiga förvaltare levererar en mer än tillfredsställande avkastning, både jämfört med börsen och absolut. Då blir frågan huruvida NAXS rådgivare lyckas plocka dessa russin ur kakan? Det är en fråga jag ska tänka på lite mer innan jag eventuellt säljer mitt innehav. Nyckelpersoner i NAXS har en lång erfarenhet av PE och buyout fonder, och det kan mycket väl vara så att de klarar att välja duktiga förvaltare. Men jag tvivlar starkt på att detta är något jag vill sätta mina pengar på.

Problemet för mig är att detta inte är ett "strukturellt" bet längre, utan det ska helt plötsligt till personliga färdigheter hos nyckelpersoner (dvs. hitta de bästa förvaltarna) för att det ska slå väl ut, medans jag kanske egentligen hade en förhoppning om att buyout fonder i genomsnitt skulle uppvisa en historiskt stark avkastning, väsentligt över börsen men ännu viktigare en bra avkastning absolut sett. Även de ivriga förespråkarna Yale Endowment nämner att genomsnittsavkastningen inom Private Equity inte är något att hänga i julgranen, medans de bästa 25% ger en riktigt attraktiv avkastning över lång tid. En annan forskare, omnämnd här där man också får en bättre översikt över problemen med att beräkna avkastning med IRR, konstaterade på underlag av 500 PE-fonder att 66% av dessa hävdade att de befann sig i den övre kvartilen, dvs hade en avkastning som hörde till de 25% bästa i branschen, något som uppenbarligen inte kan stämma.

En faktor som talar mot en omedelbar försäljning av NAXS är dock att majoriteten av underliggande bolag förvärvade under 2007, 2008 och 2009 fortfarande inte är avyttrade, och att dessa bör kunna uppvisa liknande avkastning som tidigare innehav. Dessutom bör exitmarknaden för dessa bolag se extra gynnsam ut med låga räntor och höga börsvärderingar, frågan är hur länge det håller i sig. Konklusionen är iallafall att NAXS inte är ett evigt innehav i portföljen, utan är till salu till rätt pris och vid rätt tillfälle. Man kan definitivt argumentera för att det är nu, men jag ska inte vara för "trigger-happy" utan väntar och ser hur underliggande IRR utvecklar sig för fonderna i takt med att fler innehav förvärvade 2007-2010 avyttras.

fredag 11 juli 2014

Protector Q2

Det känns nästan inte som att det behövs en till bloggare som skriver om Protector, men jag hade en del tankar om Q2 rapporten så det är lika bra att få ned dem här.

Tillväxten tuffar på som vanligt och bruttoresultatet är såklart oerhört starkt, men skal inte ses som en indikation på långsiktig intjäningsförmåga eftersom det drivs av en stark börs. Jag skriver inte ned alla siffror här utan hänvisar till rapporten.

Operativa kostnader går ned något som % av GWP vilket är förväntat i år, framförallt om SE/DK ska bli lönsamma. Man flaggar för att takten i nyrekryteringen framöver kommer att saktas ned, samtidigt som premierna fortsätter att öka. Kostnadsprocenten är fortfarande negativ netto, eftersom man använder sig av relativt mycket återförsäkring, men har ökat något sedan 2013. Totalt sett ser det tillfredsställande ut.

Mindre roligt är att claims ratio ökar, något som kan vara en del av naturliga variationer eller ett tecken på ökad konkurrens, något man har nämnt som en möjlig risk tidigare. Men i rapporten förklarar man det delvis med en knackig utveckling i skadeprocenten i SE/DK, vilket mycket väl kan vara fallet. Det är iallafall så jag tolkar det när de säger att de "ligger efter i schemat".
Man nämner också i Q2 presentationen att gross claims ratio är sämre än peers, vilket i sig inte behöver vara ett stort problem utan måste ses i förhållande till kostandsprocenten.

En annan trevlig detalj är att tillväxten på 12% i ägarskiftesförsäkringarna består till större delen av ökad försäljning, och endast 3 procentenheter av tillväxten kan förklaras av ökande bostadspriser. I övrigt lämnar denna del av Protector en mycket tillfredsställande rapport med något ökande marknadsandelar.


En sak som jag inte förstår, som någon läsare kanske är mer insatt i (alla siffror för H1): Hur får de det till att bara 17% av den totala tillväxten i GWP kommer från SE/DK, när tillväxten i SE/DK är ca 230 MNOK, och den totala tillväxten i GWP för hela Protector är ca 450 MNOK? Alla siffror från H1.

Man har eventuellt hittat en nisch i den svenska bussförsäkringsmarknaden, där de hävdar sig ha tagit en stark marknadsposition. Trevligt om det stämmer, även om man också nämner en lägre kostnadseffektivitet inom motorförsäkringar i Sverige. Man nämner också att den svenska avdelningen uppvisar en positiv utveckling i Protectors affärskultur, vilket såklart är ett uttalande som man inte kommer att kunna granska men som är en viktig faktor på lång sikt om det stämmer.

Investeringsportföljen har växt med 26% det sista året, och allt tyder på att tillväxten fortsätter ett par år till. Mycket trevligt för oss aktieägare. Jag tycker avkastningen från obligationsportföljen är konstigt hög, men det beror nog på sjunkande räntor. Man nämner en omallokering från aktiemarknaden till obligationer, något jag nog ser som svagt positivt även om jag inte tycker att de bör syssla med marknadstiming.

Utvecklingen på balansräkningen är stabil, och Protectors finanser kommer sannolikt vara mycket starka efter 2014 om inte börsen kraschar, eftersom nettoresultatet troligen blir mycket starkt. Detta borgar för höjd utdelning och starka finanser inför eventuellt sämre tider i framtiden.

Avslutningsvis kan vi konstatera att allt tyder på att 2014 blir ett mycket starkt år för Protector, med bra tillväxt, ett starkt resultat till trots för fortsatt negativ CR i tillväxtmarknaderna, men en överlag helt okej utveckling för lönsamheten. Deras egen prognos höjs och landar på konservativa 4.6 nok per aktie, trots antagande om 0% avkastning på aktiedelen av investeringsportföljen. Jag vidhåller att detta inte bör ses som ett normalår resultatsmässigt, men å andra sidan ser tillväxten ut till att bli lönsam i år och man har underlag för att fortsätta denna ett par år till.

söndag 6 juli 2014

Buffett's alpha

Buffet's alpha - eller Buffetts överavkastning, är en intressant forskarrapport som går in på djupet för att försöka undersöka var Buffetts överavkastning kommer ifrån. Först en introduktion till två begrepp som är resultat av ny forskning: quality minus junk (QMJ) är en kvalitetsfaktor som omfattar lönsamma, snabbväxande, säkra och välstyrda bolag med hög utdelningsandel (kortfattat). Betting against beta (BAB) är när man köper "säkra" aktier istället för "osäkra", åtskilda av beta - BAB är alltså att köpa aktier med låg volatilitet eller med låg korrelation med marknaden. Båda dessa faktorer är enligt forskarna något som utmärker Buffetts investeringar i aktier. Forskningen kan antagligen ses som både konsistent med och som ett argument mot den effektiva marknadshypotesen, beroende på hur "sträng" man är i sin syn på den och hur man tolkar resultaten.

Innan man kontrollerade för dessa två faktorer hade man använt lite mer klassiska faktorer för att förklara överavkastning, som till exempel "momentum" - köpa aktier som nyligen har gått upp och blanka de som har gått ned. Momentum och tre andra klassiska faktorer kunde inte förklara någon del av Buffetts överavkastning. Inte särskilt konstigt.

En första intressant slutsats är att efter att ha justerat Buffetts avkastning i Berkshires börsportfölj för QMJ, BAB och belåningen han har använt (både float och övrig belåning) så uppgår hans överavkastning till 0.3%, en skillnad som inte är statistiskt signifikant. Man kan alltså säga att han överavkastar ett index där man väljer att köpa säkra kvalitetsaktier med låg beta, med samma billiga hävstång som han själv med endast 0.3%.

Nu är ingen forskning perfekt, och den baserar sig på hans 13F rapporter och en portfölj som omplaceras 4 gånger om året.

Forskarna lägger också vikt vid att floaten från försäkringsverksamheten erbjuder två starka fördelar; dels så har den kostat genomsnittligt över 3% mindre per år än räntesatsen som den amerikanska regeringen har kunnat låna till under perioden, och dels så har man inte haft några banker eller institut som har krävt tillbaka skulderna, något som ofta drabbar andra skuldsatta bolag med extremt dålig timing, och som i teorin kunde tvingat Berkshire att sälja aktier under it-kraschen eller finanskrisen.

För de som är mer intresserade finns hela forskningsrapporten att läsa här. Sammanfattningen på slutet är också mycket intressant och lyder:

"In essence, we find that the secret to Buffett’s success is his preference for cheap, safe, high-quality stocks combined with his consistent use of leverage to magnify returns while surviving the inevitable large absolute and relative drawdowns this entails. Indeed, we find that stocks with the characteristics favored by Buffett have done well in general, that Buffett applies about 1.6-to-1 leverage financed partly using insurance float with a low financing rate, and that leveraging safe stocks can largely explain Buffett’s performance. 
 Buffett has become the focal point of the intense debate about market efficiency among academics, practitioners, and in the media (see, e.g., Malkiel (2012)). The most 
recent Nobel prize has reignited this debate and, as a prototypical example, writes “In the real world of investments, however, there are obvious arguments against the EMH. There are investors who have beaten the market – Warren Buffett.” The efficient-market counter argument is that Buffett may just have been lucky. Our findings suggest that Buffett’s success is not luck or chance, but reward for a successful implementation of exposure to factors that have historically produced high returns. 
At the same time, Buffett’s success shows that the high returns of these academic factors are not just “paper returns”, but these returns could be realized in the real world after transaction costs and funding costs, at least by Warren Buffett. Hence, to the extent that value and quality factors challenge the efficient market hypothesis, the actual returns of Warren Buffett strengthen this evidence. Further, Buffett’s exposure to the BAB factor and his unique access to leverage are consistent with the idea that the BAB factor represents reward to the use of leverage."


Jag får återigen känslan av att den akademiska världen ligger långt efter vissa marknadsaktörer när det gäller synen på marknader som sådan, men samtidigt tror jag sådana här studier kan vara viktiga bidrag till en mer realistisk och verklighetsnär syn på marknader. Den första delen av rapporten, där forskarna jämför Berkshires avkastning med fonder och andra aktier de senaste 30 åren belyser hur imponerande Buffetts historiska avkastning är, och för mig är det otroligt imponerande att ha en så effektiv, systematisk investeringsprocess som överavkastar över så lång tid, även om den såklart hela tiden har utvecklats. Buffett kan såklart vara en statistisk "outlier", men de flesta som har studerat honom nära och som har erfarenhet från aktiemarknaden förstår logiken i hans filosofi, även om det är desto svårare att genomföra den.

The economist kommenterar också forskningen här.

onsdag 4 juni 2014

Jays

Efter en intressant diskussion med Kenny på Aktiefokus bestämde jag mig för att skriva ett litet inlägg. Jag gillar att se på bolag som jag har ägt tidigare, att följa upp hur det har gått etc. och jag visste att Jays som jag investerade i för några/något år sedan, när jag var en mindre mogen investerare, har gått något knackigt sista tiden. Aktien har backat från runt 30 kr till ca 19-20 idag, och jag bestämde mig för att ta en titt på hur läget såg ut för företaget.

Anledningen till att aktien har gått dåligt är att tillväxttakten har saktat ned, en tillväxttakt som för övrigt är kraftig fortfarande. Anledningen är bland annat att man nu har lanserat en ny produktserie, och i höstas/vintras höll återförsäljarna tillbaka på beställningarna i inväntan på denna. Det som är intressant är att den nya produktserien:

  • Har fått mycket bra recensioner
  • Enligt uttalande från VD och senaste kvartalsrapporten verkar bruttomarginalen vara högre
  • Kan öka tillväxten
  • Numera säljs på Jays egen hemsida vilket ger bättre marginal och vilket antagligen är bra för varumärket (relativt andra webbutiker)
  • Har en något högre prisnivå än tidigare
Senaste kvartalet gjorde man ca 0.5 kr/aktie i vinst och med tanke på tillväxten ser det väldigt billigt ut. Jag tycker man har en intressant strategi där man jobbar med en väldigt liten organisation trots att man utvecklar produkterna själv, de har en smidig och anpassningsbar struktur med ett fåtal anställda som verkar mycket engagerade. Förutom produktutvecklingen som de nitiskt sköter själva så verkar mycket läggas ut på andra aktörer, och man kan på så vis hålla kostnaderna nere. Man arbetar väldigt medvetet med att bygga varumärket; man satsar på egen försäljning på hemsidan men annars mest på fysiska butiker för att skydda varumärket. De har väldigt kvalitativa produkter med bra ljud som ofta får bra recensioner, och relativt storleken etc. tycker jag de verkar ha ett helt ok varumärke. Framförallt finns det stor potential i att bygga upp ett premiumvarumärke på sikt. 

De är gynnade av en mycket, mycket stark underliggande tillväxt och i takt med att folk i till exempel Kina får fler och fler smartphones kommer marknaden fortsätta att utvecklas explosionsartat. Australien, där man är en ganska ny aktör, är också mycket intressant med en mycket hög penetration av smartphones. 

Vi ser också en ganska hög nivå insiderägande, kostnadsmedvetenhet och en skalbar affärsmodell där lönsamheten bör kunna öka med högre volymer. Finanserna är också stabila, även om det inte är mycket substans man köper.

Så varför tänker jag ändå inte köpa aktier i Jays? 

Allt detta låter såklart väldigt bra, och när man analyserar denna typen av unga bolag är det lätt att bli hänförd av möjligheterna och bara se till uppsidan, något som lätt leder till fantasivärderingar och att man glömmer bort riskerna. Det är också lätt att bara se på företaget isolerat, och missa att ta hänsyn till vilken typ av bransch de verkar på och hur konkurrenssituationen kan tänkas utvecklas i framtiden.

Det korta svaret på ovanstående fråga är att jag har mognat som investerare, inte är beredd att lägga ned tiden och energin på att uppdatera mig på snabbföränderliga företag och tycker risken är för hög och för lätt att se bort ifrån.

För det första arbetar man på en marknad som inte är särskilt stabil; det finns en anledning till att alla erfarna värdeinvesterare nämner detta som ett kriterium. Marknaden kan ändras fort, mode, trender och teknisk utveckling kan ändra förutsättningarna men framförallt kan konkurrensbilden ändras. Företag dras som flugor till de "heta" branscherna kring smartphones (som de flesta branscher som upplever kraftig tillväxt), och om tillväxten stannar upp eller bara konkurrensen tilltar tillräckligt mycket kan man plötsligt sitta i en helt annan situation där lönsamheten drabbas. Se bara på hur det gick med G5's nedladdningsbara spel, helt plötsligt säljer de inte alls mycket längre och på bara några månader måste man skriva ned stora värden och ställa om hela organisationen till en helt annan typ av produkt. Nu förändras inte hörlursmarknaden lika mycket (och G5's transformation gick väldigt smidigt) men jag försöker bara illustrera risker med ny teknik och ostabila marknader generellt. Det finns helt enkelt för många riskfaktorer utanför bolagets kontroll som kan drabba dem kraftigt för att intressera mig.

Vi har också den psykologiska biten. Sådana här små företag som förändras fort kräver att man håller sig ständigt uppdaterad på vad som händer i företagen och marknaden, det blir lätt en del kortsiktigt tänkande och man kan förlora helhetsbilden. Man negligerar gärna nedsidan och reagerar för sent på negativ utveckling. Det är också tidskrävande och enligt mig ofta nödvändigt att hålla sig åtminstone lite uppdaterad på produkterna och deras mottagande.

Jag har haft ett par turer i liknande bolag med olika utfall, men tycker inte att det är värt det längre.

torsdag 22 maj 2014

Protectors historia

Ett kuriosaspäckat inlägg för de som är intresserade av det norska försäkringsbolaget Protectors historia.
Hittade av en slump en länk som visade att namnet Protector forsikring första gången dök upp 1945, genom en namnändring av ett bolag som startades 1917 av ett annat försäkringsbolag med ursprung i Tønsberg i Norge 1867. Ska försöka sammanfatta det hela här.

För er som bara är intresserade av dagens Protector; scrolla ned till 1993. Rötterna kan dock spåras till 1867, och dagens Protector blev grundat av tidigare anställda i det Protector som bildades 1917.

1917

Norske Private Assurandører (förkortat Noprivas) etablerades av Sev. Dahl’s Assurancekontor A/S i Kristiania, nuvarande Oslo, den 17 november 1917. Syftet var att tjäna pengar på de spekulationsbetonade, skyhöga försäkringspremierna som rådde för sjö- och krigsförsäkringar under det första världskriget med hjälp av en stor andel återförsäkringar. I efterkrigstiden gick många av dessa försäkringsbolag sedan i konkurs, men Noprivas klarade sig.

Ägarna Sev. Dahl's sysslade mestadels med förmedling av marina försäkringar, men också annat såsom brandförsäkring. Man finansierade också norska rederier och samarbetade med både engelska och tyska försäkringsbolag (sålde deras försäkringar). Noprivas aktiekapital bestod av en miljon kronor, varav 25% var inbetalat eget kapital, som brukligt vid tidspunkten.

1918-1922

Från bruttopremier på runt en miljon år 1918 växer man till 2059 miljoner år 1920! Vinsten ligger dock bara på runt 40-50.000 kronor om året, och man delar ut 10% av vinsten årligen. Den stora majoriteten av premier slussas vidare till återförsäkringsbolag.
1922 slår lågkonjunkturen till och man går inte med vinst de närmaste åren.

1924

Det tyska samarbetet är slut men man driver antagligen ett nära samarbete med Sev. Dahl's och det svenska försäkringsbolaget Ocean.

1930

Man fortsätter sin strategi med kraftig återförsäkringstäckning, nettopremien är ca 8% av bruttopremien, men trots detta kan man betala ut 20% av inbetalat kapital.

1945

Krigsåren bjöd på knapp lönsamhet och man kunde inte nyttja sig av återförsäkring eller sälja försäkringar från de allierade länderna. År 1945 byter Noprivas namn till Protector Norsk Forsikringsaksjeselskap och man fortsätter med sjö-, transport- och brandförsäkringar. Det tyska luftvapnet tog över de nya företagslokalerna 1940, men 1945 kan man flytta in i sitt nya huvudkontor på vad som idag är Kong Olav Vs gt.

Nettopremierna blev fördubblade under andra världskriget och efterkrigstiden bjöd på fortsatt tillväxt.

Ett sidospår är Skibsassuranceforening Protector i Arendal som blev bildat 1867, men som försvann genom en fusion 1920. Man blev en del av en försäkringsförening som lever kvar än i dag i form av Norwegian Hull Club. Som jag förstår det har denna försäkringsförening inget att göra med dagens Protector eller Noprivas.

1954-1975

Efter 1955 har den ursprungliga styrelsen helt bytts ut och man har en administrerande direktör istället för tidigare två. Bjarne Jørgensen är denna ensamma direktör, och han var med från 1917 helt fram tills han pensionerade sig vid 86 års ålder år 1975. Bruttopremien var 1963 uppe i 6920 miljoner om året, varav 1166 miljoner behålls för egen räkning (nettopremie). Vinsten blev 397.000, och man kunde dela ut 9% av aktiekapitalet som under krigstiden hade ökat till en miljon.

Flera olika styrelsemedlemmar från andra bolag i försäkringsbranschen kommer i denna perioden in i styrelsen, även om Sev. Dahl's är kvar. De sistnämnda registrerar 1971 Ocean forsikring som antagligen tar över svenska Oceans verksamhet, och denna verksamhet får 3 mkr i aktiekapital samtidigt som Protectors aktiekapital höjs till samma belopp. Bägge företagen har samma styrelse. Tillsammans med agenturen Vega, alla tre under samma tak, var man en mycket stark företagsgrupp som kombinerade försäkringsbolag och försäkringsmäklare.

Vinsten 1975 landar på 751.000 varav 12% betalas ut.

1979-1980

Man fusionerar och övertar en rad, främst utländska, försäkringsagenturer och bolag samt höjer aktiekapitalet till 6 miljoner.

1982

Efter ytterligare omstruktureringar i branschen är Kaare Wikborg den dominerande personen inom försäkringsmäklarsektorn i Norge. Han är styrelseförman i Protector och Ocean, Aage Ditlev-Simonsen A/S, Sev. Dahl's och Wikborg Sons.
Mycket av hans mäklarverksamhet blev senare inkorporerat i Sev. Dahl's, som fick en ny majoritetsägare i Willis år 2000, dock behöll Protector och Ocean sina ursprungliga ägare. Sev. Dahl's blev uppköpt helt av Willis 2006, och finns kvar idag i form av Willis A/S. Willis var ett norskt företag med bas i England som hade mycket gamla band till Sev. Dahl's, som alltså var grundaren till historiens Protector/Noprivas.

1985

Protectors nettopremie är cirka 12.000 miljoner, ungefär en tredjedel av bruttopremierna. Ocean är lite under hälften så stort och efter en bra lönsamhet 1984 gör man nollresultat detta år.

1987

Protector och Ocean fusioneras. Aktiekapitalen utgör nu 9 miljoner, och bruttopremier ca 50.000 miljoner. Vinsten blev 917.000 kr .

1992

Ekonomiska svårigheter i skandinavien bidrar sannolikt till negativa resultat 1990-1991, och man bestämmer sig för att avveckla försäkringsverksamheterna i Sev. Dahl's och bara fokusera på att vara en försäkringsmäklare. Protector blir omgjort till ett sjö-, olje- och industriförsäkringsbolag med en bredare ägarstruktur, bland annat svenska Trygg-Hansa. Aktiekapitalen ökar till 15 miljoner.

1993

I den nya företagsstrukturen anställer man Jan Lenborg som vd. Han kommer från en chefsposition i Storebrand och ska senare vara med att starta dagens Protector. Man byter lokaler och övertar delar av en försäkringsportfölj från Star Forsikring A/S, som efter ekonomiska problem har blivit övertaget av staten.

Följderna blir att Protector ökar sina bruttopremier till formidabla 345.919 miljoner kronor och man vänder till vinst igen, börsnoteras samt ökar aktiekapitalet till 175 miljoner.

1996

Protector växte ganska kraftigt efter omstruktureringen, men detta året var CR negativ och man gjorde en teknisk förlust. Investeringarna kompenserade dock och gav ett litet positivt resultat totalt sett.

1997

Zürich Insurance Group köper upp Protector och efter fusionen tar man namnet Zürich Protector Forsikring A/S. Zürich blev bildat 1872 och har varit en del av den norska försäkringsbranschen sedan 1888. Zürich köpte också upp svenska Trygg-Hansa som var en av Protectors ägare. Jan Lenborg avgår som vd.

2002

Zürich omstrukturerar sig och den norska olje- och sjöfartsförsäkringsportföljen säljs till Bluewater Insurance ASA. Initiativtagare till Bluewater är Jan Lenborg, som också är styrelsens ordförare där. Efter en rad namnändringar tas Zürich Protectors portfölj över av danska Alpha Group 2009.

Bluewater byter namn till Unison Forsikring ASA och breddar verksamheten ordentligt, man sysslar till och med med återförsäkring innan man blir utköpta från börsen av Sparebank 1 år 2010.


2004 och framåt

År 2004 startar Jan Lenborg Protector Forsikring ASA med nya investerare i ryggen. Han tar med sig Storebrand-kollegorna och branschveteranerna Thorvald Haraldsen, Trond Høie och den otröttliga aktuarien (försäkringsmatematikern) Jostein Sørvoll. Sverre Bjerkeli - också från Storebrand - blir vd. Affärsidén liknar Bluewaters i att man utmanar de etablerade försäkringsbolagen genom definierade segment i företagsmarknaden, offentlig sektor och affinity (men Bluewater är utmanaren inom marina försäkringar). Det sista segmentet omfattar ägarbytesförsäkringar, som tidigt - efter ett förvärv av Ace Forsikring - blir företagets viktigaste nisch med en marknadsandel på 90%. En tidig konkurrent i detta segment är Anticimex men även de drar sig ut, liksom andra tidigare på grund av låg eller obefintlig lönsamhet. Idag är huvudkonkurrenten, såvitt jag förstår det, ett företag vid namn Norwegian Claims Link. Försäkringarna har länge varit kritiserade och Protector arbetar för att förbättra norska bostäders tekniska rapportering för att göra marknaden mer effektiv, bland annat genom den här undersökningen för regeringens räkning som visade på stora brister.

Vid uppstarten av Protector sade Lenborg "Forretningsideen er å tilby gode produkter til bedrifter som har en bra skadestatistikk og som gir høy prioritet til skadeforebyggende tiltak". Huruvida detta fortfarande är en strategi vet jag inte. 



Huvudkälla för detta inlägg är: http://www.forsikringsforeningen.no/protector/